SOFIES

Ni vet när man hurrar
för att magen kurrar
man motstår all mat
trots allas tjat
i huvudet snurrar bara mat tankar
även fast man bankar o bankar
man vill inte äta
känner sig duktig då
och föräldrarna
får bara titta på
man blir tröttare o tröttare orkar inget mer
blundar för verkligheten och inget ser
det dära leendet som alltid fanns
har försvunit nån annan stans


en dag kasnke jag hade legat
i en grav
utan alla krav
men innan den dagen kom till jorden
satte min mamma ner foten
och sade dessa orden:
du måste få hjälp
fort
innan du e borta helt
ditt skellet syns mer o mer
det är faktiskt de ända man ser

när jag väl fick hjälp
fick jag panik
jag skulle behöva äta
och inte skulle jag kunna fläta
mig ur allting

dagarna gick
och man inser att allt blir bättre om man äter
och ett år senare blev jag frisk
skulle aldrig klarat de utan min "psykolog" o mamma
men specielt mamma
nu kanske jag skulle varit död
o jag älskar dig verkligen mamma
o tack för allt ditt stöd<3